Br Jean Paillard lämnade oss den 24 juli efter ett långt och rikt liv där han gett så mycket till oss alla. Här publicerar vi det minnesord skrivet av br Jeans nära vänner i Stockholm Ritva Jacobsson och Örjan Ekman som varit infört i Svenska Dagbladet.

Jean Paillard, präst i dominikanorden, teol. hedersdoktor, avled den 24 juli.
Jean Paillard föddes 1921 i Champagne. Mycket ung gick han in i orden, utbildades vid Le Saulchoir hos bl.a. teologerna Yves Congar och M.-D. Chenu, förebådare till Andra Vatikankonciliet, prästvigdes 1947, kom till Finland 1950. Jean hade redan då en ekumenisk övertygelse. Han ville inte locka ortodoxa och lutheraner att konvertera utan ville framhäva det gemensamma. Han skriver senare att han var utrustad med hela arsenalen av skolastiska argument men visste samtidigt att moderna författare ställde helt andra frågor. Det andliga klimatet i Finland gav nya impulser. Han skriver i sin bok Detta lever jag för: ”Från och med ett visst ögonblick kände jag det som om jag överallt hade ett slags dubbelgångare i hälarna, en icke troende som spionerade på mig, bevakade mig och läste över min axel…”
När Paillard 1962 kom till dominikanerna i Stockholm behärskade han redan svenska på ett strålande sätt. Han blev omedelbart en intellektuell förgrundsgestalt. I Frankrike, hans hemland, med dess benhårda åtskillnad mellan kyrka och stat, fanns en stark antikatolsk tradition samtidigt med en skara av 1900-talets främsta katolska teologer, filosofer och författare som Francois Mauriac, Georges Bernanos, Jacques och Raïssa Maritain. Jean Paillard tog alltid fram det bästa och starkaste i en tro som vi här i Sverige så starkt behövde.
I Marie Bebådelse församling mötte från 30-talet och framåt människor med intresse för kultur, filosofi och andlighet, en fransk dominikansk tradition. Här firades inte bara mässa, sjöngs laudes och vesper och ordnades föreläsningsserier. Här såg man författare och konstnärer. I deras värld kände Jean sig hemma. Han fann hos många en ”lyhördhet för de slumrande krafter som finns på djupet av varje människa.”
Paillards bibeltolkning, hans artiklar, böcker och predikningar var en skatt för de många som ofta hade upplevat en torftig, tråkig och blodfattig trosförmedling. Han hade humor, han uttryckte sig både drastiskt och precist. Paillard var en varm och levande människa, bergsklättrare och skidåkare, begåvad för vänskap, med en sfär av integritet.
För några av oss kom Jean att bli en följeslagare i Rimbogruppen, en ekumenisk böne- och samtalsgrupp, skapad 1968 av Gunnel Vallquist. Under 45 år var Jean vår präst. Vårt sista möte var i mitten av maj och Jean deltog, samlade oss i bön, firade mässan och glimrade i samtalen vid måltiden.
Örjan Ekman Ritva Jacobsson

Må han jubla i det himmelska Jerusalem
- br Pascal Lungs ord vid begravningen i Marie Bebådelse kyrka den 12 augusti

Kära vänner,

Många av er som är samlade här idag för att ta farväl av broder Jean Paillard var hans vänner, ordensbröder eller systrar i flera decennier, 40 eller 50 eller till och med i 60 år. Ni kommer var och en att hedra hans minne på ert personliga sätt. För egen del träffade jag Jean för första gången här i Marie Bebådelse församling torsdagen den 14 september 1995, alldeles nyanländ i Sverige. Dagen efter medan vi besökte Mariakyrkan i Sigtuna lämnade pater Raymond Crochet detta jordiska liv för att jubla i det himmelska Jerusalem. Två dagar senare fyllde Jean sin 74e födelsedag och under middagen jag hade lagat för honom tyckte han att jag var klippt och skuren för att ta över den franska missionen samt laga mat åt honom! Varför skulle jag vara i klostret i Lund när det fanns så mycket apostolisk verksamhet som väntade på mig i huvudstaden?

Jean Léon Paillard var född i Frankrike i Champagne trakten i en borgerlig familj omgiven av flera konstnär och musiker. Mest kända av dem var hans två kusiner, orkesterdirigenten Jean-Francois Paillard och glasmästaren Charles Marq som bland annat tillverkade Chagalls glasmåleri.

I början av andra världskriget, strax efter att ha tagit studenten, 18 år gammal, blev Jean novis hos dominikanerna. Då fanns det endast de äldre bröderna kvar i klostret, bl.a. Marie Dominique Chenu och i juni 1940 flydde novitiatet till Dijon. 1942 skulle han skickas till den obligatoriska arbetstjänsten i en fabrik i Tyskland men lyckades komma undan genom en anställning som psykolog i en rehabiliteringscenter för unga brottslingar i Nancy. Det blev först år 1945 han kunde ägna sig åt filosofi och teologi studier vid dominikanernas studiekloster, Le Saulchoir, utanför Paris. Den 20 juli 1947 prästvigdes han ”ad missam”. I slutet av sin studietid 1950 kom han till Helsingfors för att grunda Studium Catholicum med två andra medbröder.

Finland låg Jean varmt på hjärtat. Han blev nästan med detsamma en banbrytare för de mycket konservativa klassiska akademiska kulturmänniskor genom att öppna deras sinne för den moderna konsten som precis hade nått landet. Redan år 1953 startar han en studiecirkel med problematiken: Tro och vetande. Han introducerade ämnet genom att säga: ”Under tre år har jag gjort iakttagelser, frågat olika människor, läst ganska många böcker och tidskrifter. En sak är nu självklar för mig. Problemet tro och vetande är nu för tiden huvud problemet här i Finland. När de sundaste andliga förmågorna i ett land inte lyckas hitta på en lösning är det kanske därför att problemet är felställt. Kan man inte tro, är det kanske därför att man har en orätt uppfattning om tro. Kan man inte bli kristen, är det kanske därför att man har en uppfattning om kristendomen som inte motsvarar själva Kristi uppfattning?” Och så blev Jean omedelbart indragen i Finlands kultur världen. Som varm och levande människa, bildades starka vänskapsband med många människor och inte minst med familjen Stenius. Under en längre tid sjukdom skriver han sin första bok: ”Fyra evangelister, fyra världar”.

1962 kom han så småningom till Stockholm. Han undervisade i exegetiken i Nya Testamentet och publicerade en femton tals böcker, bl. a. om Paulus, om broder Judas, eller om Kristus som djur i modern svensk litteratur med boken ”Du skickade en salamander”, eller ”Mystik och gudsbilder hos Sven Delblanc”. Doktor Honoris Causa av Uppsala Universitet 1979 och Gierow priset förlänade av Svenska Akademin år 1987 var några av hans utmärkelser.

1970 publicerar han på franska (och de blev det enda boken han författade på sitt modersmål) ”Quand Dieu est inutile” Bocken var en bestseller och översatts till svenska med titeln ”Detta lever jag för”, men också till tyska, italienska, spanska och portugisiska.

Kritiskt tänkande, intellektuell nyfikenhet, poet och estet, andlig vägledare, jag allt detta präglade Jeans personlighet. Som sann predikar broder i den Helige Dominikus fotspår och med Thomas av Aquino som läromästare ville Jean möta den moderna sekulariserade samhället och fram för allt den meningssökande människan för att tillsammans med henne komma fram till det osägbaras lov.

Otaliga teologistudenter, präst- eller diakonkandidater, ordenssystrar och lekmän har kunnat fördjupa sig i bibelkunskap på ett unikt och ibland utmanande sätt, tack vara Jean Paillards undervisning.

Tro och kunskap, strävan efter sanningen men framför allt kärleken till Gud och vänskapen med Jesus Kristus var Jean Paillard livskraft. Åter och åter ville han närma sig Kristus på sitt sätt. Inte minst i sin sista ännu inte publicerade verk om Kristus, brottades han med begreppet vi hörde alldeles nyss i Petri svar: ” Du är Messias, den levande Gudens son.” År 1965 skrev han:

”Vi har alla vårt eget sätt att nalkas Jesus. I vårt nuvarande samhälle, som är sekulariserat, ifrågasätter många gamla kyrkomötenas formuleringar. Talrika vuxna fattar inte vad som menas med hederstiteln Guds son. Gud själv är för dem ett tomt begrepp. Även barn reagerar kritiskt inför den nedärvda läran. Kanske upplever vi själva ett hemligt motstånd mot vissa av de gamla trosbekännelserna. Gamla tvister om Jesu dubbla natur upplevs som bysantiskt gräl om påvens skägg. Vi låter teologerna tvista om detta, och försöker i stället tvivla oss fram till tro. Vad skulle det i själva verket tjäna till att verbalt samtycka till antika läropunkter om vi inte först personligen hade mött Jesus? Vi strävar ju mer efter frihet i en levande tro än efter slaveri under krav på renlärighet.”

Högst över alla otaliga papper och anteckningar hittade jag på Jeans skrivbord ett citat av Karl Rahner ur ”In Christ in der Gegenwart”. Det lyder: ”Dogmer… är som gatulycktar. De skall ge ljus på vägen. Endast fyllgubbar klamrar sig fast vid dom.”

Nalkas Jesus nerifrån genom vår mänsklighet, äkthet och låta sig omsluta av honom i kärleken.

Ordens betydelse och mysterium, att försöka lyfta fram det som verkligen står i bibeln, hålla sig strikt till texten, använda sig av ett såväl historiskt-kritiskt som litterärt tankearbete, allt detta var för Jean Paillard en självklarhet. Och han missade aldrig ett tillfälle att avslöja på ett både brutalt och humoristiskt sätt de fallgropar vi älskar att trilla i när det gäller bibelläsning, dess tolkning och hur man ibland manipulerar Guds ord i vårt sätt att predika. ”Du predikar som en biskop” sade han till mig för inte så länge sedan. ”Allt finns i, allt, - dock inte Guds ord.”

Det var Jeans lyhördhet till Guds Ord som stod till grunden för hans ekumeniska övertygelse och engagemang. Rimbogruppen, en ekumenisk böne-och samtalsgrupp, skapad 1968 av Gunnel Vallquist, var hans andliga hem. Först och främst genom gemenskapen och vänskapens anda han upplevde där. Det blev också bibelgruppen ”Sillard” och den franska missionen i Stockholm som på gamla år blev hans livsglädje. Vecka efter vecka firade han mässa hos Dominikansystrarna på Västmannagatan och inte sällan brottades han med några systrar om det ena eller andra teologiska eller kyrkliga samtalsämne. Jean var också en trogen vän och andlig vägledare för Dominikanernas lekmannagren.

Efter Jeans 90 års födelsedag, som firades flera gånger med stor pompa och champagne, blev det dags att flytta till Josephinahemmet dock inte som en trevlig och fredlig pensionär som tar det lugnt men snarare som en rastlös och ivrig tjänare i Herrens Vingård. Omgiven av många vänner firade broder Jean sin påsk på söndag den 24 juli.

Min kära broder Jean, Må Du äntligen jubla i det himmelska Jerusalem!

AMEN!