Vad är mystik?

Antoon Geels

Mystik är en samlingsterm för erfarenheter av ett möte med en yttersta verklighet, oftast tolkad som gudomlig. Vill man innesluta den äldsta buddhismen kan man byta ordet gudomlig mot ”tillvarons grund”. Det omedelbara mötet med denna verklighet förekommer inom alla världens religioner.

Ett ständigt återkommande problem är att de olika religionernas mystiker menar att språket är otillräckligt för att beskriva det obeskrivbara. På dedikationsbladet till sitt kända arbete om zenbuddhismen skriver Alan W. Watts att boken tillägnas Tia, Mark och Richard, förmodligen hans barn, ”som kommer att förstå boken desto bättre därför att de inte kan läsa den”. En muslimsk mystiker som heter Abu Said, skrev att första steget på den andliga Vägen är ”att kasta bläckhornet och att riva sönder böcker”. Även om andra inte skulle uttrycka sig lika radikalt som denne excentriske mystiker håller de flesta i grunden med honom. Det väsentliga i muslimsk mystik, sufismen, undflyr boklig lärdom. Sufismens essens är ett slags ”närvaro” eller ”insikt” som endast kan förmedlas direkt från mästaren till den receptive lärjungen.

Mystikerns skepsis mot det talade och tryckta ordet gäller då som nu. Under mitt fältarbete med en sufi-orden i Istanbul upprepades gång på gång att min beskrivning av de rituella handlingarna bara är ett yttre skal, vars insida jag möjligen kunde förstå om jag låter mig initieras.

Men även sufi-mästarna använder sig av ord, vårt viktigaste kommunikationsmedel. För dem, liksom för majoriteten andra mystiker, har orden, handlingarna och även vissa föremål en yttre och en inre mening. Ord och handlingar skall både uppenbara och dölja, liksom symboler. Islams och andra religioners mystiker ser därför oftast en djupare mening i yttre religiösa handlingar som tidebönen, fastan eller pilgrimsfärden till Mecka. Och språkets gränser måste tänjas till det yttersta, ibland överskridas till det omöjliga, det paradoxala. Kan man tala om en ”fruktbar öken” eller ett ”bländande mörker”?

Mystikernas relation till den egna religionen är ofta ansträngd. Men då skall man komma ihåg att de asiatiska traditionerna knappast vittnar om sådana svårigheter. Inom hinduismen t.ex. saknas en instans för läromässiga granskningar. En hindu kan praktiskt taget tro vad han vill men kan knappast göra som han vill. Istället för ortodoxi eller ”rätt lära” betonas ortopraxi eller ”rätt handling”. Problem med den ”rätta läran” hör samman främst med de stora teistiska traditionerna – judendom, kristendom och islam.

                             Om vi stannar inom islam har sufiernas yttranden ofta granskats av rättslärda. Ibland har det lett till en dödsdom. Sådana granskningar förekom dock också bland kristna mystiker. Året var 1310 när Marguerite Porete, en av de verkligt stora kvinnliga mystikerna, brändes på bål, anklagad för att sprida irrlära i skriften De enkla själarnas spegel. Ortodoxins representanter kunde inte acceptera att andlighetens virtuoser skrev om den mystika föreningen som en absolut enhet mellan människan och Gud, inte bara ett möte ”ansikte mot ansikte”. Judiska mystiker har inte på samma sätt drabbats av slitningar med rättslärda.

                             Frågan om judiska mystiker upplevt absolut enhet har diskuterats. Yngre forskare har på ett övertygande sätt visat att det visst kan vara fråga om en sådan enhet. Ett exempel är Abraham Abulafia (1240–ca 1291), som skriver att människan kan uppnå fullständig förening med Gud. Om mystikern har känt den gudomliga beröringen, då ”är han inte längre skild från sin Mästare, och se: han är sin Mästare och hans Mästare är han; ty han är så intimt förenad med Honom att han inte på något sätt kan skiljas från Honom, ty han är Han /–/ och det finns ingen åtskillnad mellan dem /–/.”

                             Många mystiker, både i öst och i väst, betonar att upplevelsen av gudomlig närvaro förutsätter jagets frånvaro. Men mystik består inte bara av erfarenheter bortom jagets och personlighetens olika skrankor. I många fall är mystikern i högsta grad medveten om det gudomligas överväldigande närvaro. Jag syftar på texter som uttrycker syner och röster från en värld som inte är tillgänglig för envar. Abulafia hade många visioner, liksom hans andalusiske föregångare Ibn Arabi (1165-1240), en av den muslimska mystikens viktigaste företrädare. När dessa och andra mystiker sedan skall ge ord åt den Gud vars närvaro på olika sätt upplevts är det ofta en spegelbild av den Gud som kan erfaras. Så skiljer Abulafia i god kabbalistisk anda mellan ein sof, som betyder ”utan slut” – en dold Gud – och de gudomliga utflödena i de tio s.k. sefirot, beskrivna som gudomlig krona, visdom, barmhärtighet, rättvisa, m.m. De representerar Guds makt i världen och de befinner sig närmare skapelsen.

                             Ibn Arabi, och många med honom, skiljer mellan Guds Väsen (dhat) som är Ren Existens, om vilken man bara kan tala i negationer, och Guds attribut eller egenskaper (sifat) samt verk (af‘al). Guds egenskaper antyds genom de nittionio ”sköna” namnen, t.ex. Liv, Kunskap, Makt, Tal, Givmildhet och Rättvisa. Dessa egenskaper speglas i universum. Guds verk kommer till uttryck i exempelvis hans ”Makt”, som passivt existerar i allt som Han har skapat och aktivt i olika typer av verksamhet, från solens energi till vulkaners utbrott och binas surrande.

                             Inom kristen mystik skiljer mäster Eckhart (1260-1328) mellan Gudomen och Gud. Gudomen eller ”avgrunden”, kan man inte tala om. Det är en Gud bortom Gud, namnlös, bottenlös, en ”icke-gud”. Om Gud talar man i positiva termer, till exempel makt, vishet, godhet, etc. När Eckhart provocerande utropar: ”O Gud – befria mig från Gud!” så betyder det alltså att den gudomliga grunden finns bortom allt vi kan föreställa oss. Liknande distinktioner görs inom hinduismen. Där skiljer man mellan Brahman och Ishvara, det Absoluta som bara kan uttryckas i negationer och Herren som kan uppenbara sig i världen.

                             Vägen till den dolde eller uppenbarade Guden är dock kantad med svårigheter. Alla mystika traditioner föreskriver bestämda övningar för att uppnå målet – unio mystica, den mystika föreningen med tillvarons Grund. De flesta traditioner förutsätter asketiska förberedelser, läsningar av heliga texter och specifika övningar.  Den judiske mystikern kan använda sig av visualiseringsövningar, meditativ bön (kavvanah) och att kombinera bokstäver. I många religioner använder man sig av repetitiv bön, att ständigt upprepa vissa gudsnamn eller heliga stavelser. Den grekisk-ortodoxa mystikern ber jesusbönen om och om igen, sufiern upprepar vissa gudsord eller böneformler, hindun kan ägna sig åt liknande övningar, liksom den japanske buddhisten.

                             Ytterligare en gemensam nämnare för världsreligionernas mystik är att skrifterna berättar om olika stadier på vägen till målet. Teresa av Avila (1515-1582) – och en rad andra kristna mystiker – talar t.ex. om sju stadier i skriften Den inre borgen. Lika många stadier möter man i en av sufismens handböcker: Boken som belyser sufismen, av Abu Nasr as-Sarraj. Det börjar med det nya livet, omvändelsen, som åtföljs av avhållsamhet och försakelse, fattigdom och tålamod. Sarraj återger en dialog mellan en man och känd sufi som heter Shibli. Mannen frågade: Vilket tålamod är svårast för den tålmodige? Först svarade Shibli tålamodet i Gud. Mannen svarade: Nej! Därefter föreslog Shibli tålamod för Gud och med Gud. Mannen svarade i båda fallen med ett eftertryckligt nej. Då sa Shibli: Men du, vad är det då? Mannen svarade: Tålamod (uthärdande) utan Gud. Shibli reagerade med att utstöta ett skrik så att han nästan gav upp andan. Det sjätte stadiet är gudsförtröstan, som leder till förnöjsamhet.

                             Alla dessa övningar och prövningar görs och uthärdas med det yttersta målet i siktet – den mystika föreningen. Kristna mystiker talar om det andliga äktenskapet, sufiern skriver om ”försvinnandet” (fana) i Gud och den efterföljande förblivande (baqa) fasen i gudsupplevelsen. Den judiska mystikern beskriver ”fasthäftandet” (devekut) vid Gud. I asiatiska traditioner används begrepp som samadhi, den hinduiska beteckningen för frigörelsen från återfödelsernas kretslopp. Zenbuddhisterna betecknar tillståndet som satori, theravada buddhister talar om nibbana (utslocknande), mahayana buddhister föredrar termen shunyata (tomhet).

                             De stora världsreligionernas mystiker skriver också om frukterna av denna långa och mödosamma process – den förvandlade eller pånyttfödda människan. Sufierna har ett särskilt uttryck för detta tillstånd: al-insan al-kamil, den fulländade människan. För sufiern är Adam själva prototypen för fulländning. Var han inte ren och obefläckad från början? Det är människans mål att återvända till detta rena tillstånd. Kristna mystiker hänvisar i detta sammanhang gärna till Paulus. Den fulländade människan är den som i sitt liv och sin gärning förverkligat orden ’jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig’ (Galaterbrevet 2:20). Kabbalisternas motsvarighet till andlig fulländning är det profetiska tillståndet. Zenbuddhister beskriver det andliga livets frukter i termer av ”att komma hem och sitta i lugn och ro”. Efter ett långt liv av sökande återvänder mästaren till byn och delar med sig till det samhälle som har stöttat honom i sökandet. Om en sådan mästare säger diktaren:

”Han rör vid de döda träden

och se! De slår ut i blom.”